Det enda jag vill sticka är koftor

Just nu är det bara så himla roligt att sticka och jag stickar koftor på löpande band känns det som. Har aldrig stickat så mycket till bara mig förut och jag trivs fantastiskt bra med ego-stickningen och skjuter julklappstankarna på framtiden. I början på september var jag i Värmland och jobbade och med mig i stickpåsen hade jag Kampes två-trådiga ullgarn i färgen mossgrön. Det skulle bli en Siri och jag hann nästan klart innan det var dags att komma hem till Göteborg igen. Kvar var bara en halv ärm och kanterna men det gick snabbt och i veckan var jag iväg och köpte knappar. I farten råkade jag trilla in på Strikk och kom därifrån med garn till ytterligare en kofta, deras figursvängda angorakofta som finns uppstickad i butiken och som jag har suktat efter länge. Älskar det här angoragarnet som är bland det skönaste jag stickat med! Eftersom det är stickor 6 går det fort och det dröjer nog inte många dagar innan jag måste handla knappar igen..

 

Som en blå fluffig 30-tals dröm

Vet inte hur många gånger jag sagt det men jag älskar vintagemönster och den här underbara angorakoftan från 1939 hittade jag på free vintage knitting. Jag stickade den i drops kid-silk med dubbel tråd och såhär i efterhand kan jag ångra att jag inte kostade på den ett vackert angoragarn. Men om den hamnar på mina stickor igen kan jag å andra sidan inte bara välja ett bättre garn utan också modifiera den ytterligare. Det jag oftast ändrar på vintagemönster är halsringningen eftersom jag inte vill ha den lika tajt som dåtidens kvinnor, eller snarare: enligt synen på vad dåtidens kvinnor i anständighetens namn borde tycka... Det jag skulle ändra nästa gång är ärmarna som enligt min smak blev lite för puffiga, gör jag koftan igen kommer de bli av en smalare variant och troligen tre kvarts-långa.

Men med det sagt så älskar jag hur sockersöt min kofta blev, som en blå fluffig dröm och med en sista smak av sommar. Nu är det dovare färger som sitter på mina stickor, av mer höstiga nyanser.